Maatta

Så var jag då hemma igen från mina två veckors rehabilitering. För mig var det lika mycket rekreation och vila som stod på programet. Otroligt skönt bara få rå mig själv och hinna tänka mina egna tankar. Reflektera över vem jag är och vad jag vill prioritera i mitt liv. Sanningen är den att jag gör precis det jag vill göra. Vara med mina barn och göra saker som även de kan inkluderas i. Gå på bio eller gå ut och äta ibland för att göra något bara för mig.  Vad jag skulle vilja göra mera är träna. Därför ska jag verkligen, verkligen försöka hitta tid för det i min vardag. 

Borta bra men hemma bäst. Har suttit på åkgräsklipparen hela kvällen med Irma mellan varven i famnen. För mig känns det som livet. Vi sitter där i oväsendet med var sina hörselkåpor och mitt i allt vänder hon sitt svart randiga, lortiga, snoriga och alldelens soligt glada ansikte mot mig och ger mig en härligt skitig, blöt Irma puss och en till och en till. Lägger sen sitt mjuka huvud mot min axel och riktigt borrar in sig i mig.  Att inte mitt hjärta går sönder är ett under. Den kärleken som hon ger och jag känner går inte att mäta, hur mycket jag än försöker.

Tänk dej komma hem och mötas av tre super glada barn som kastar sig om din hals och bara skriker: -Mamma. Vad är då egen tid värd i jämförelse. En balans är alltid bra men nog tusan är det från dem jag hämtar extra energi likväl som de ibland tar energi men aldrig lika mycket som jag får. 

Maken har jag inte sett mycket av. Han jobbar som sjutton...först har skrothögen som stört våra ögon i flera års tid försvunnit ikväll och nu är han och bygger klart lådbilen som det ska tävlas med på Lördag. 

Själv känner jag mig mogen för kudden. De sista nätterna har varit riktiga vaknätter. Fullmåne på måndag... kan det ha med saken att göra? Tror nog det!