Maatta

Jag och barnen drog i väg tidigt i morse på Igors dagliga långpromenad. Jag jobbar kväll och barnen ska sova borta för maken har åkt till stugan i Koukso. Därför åkte vi direkt efter frukost. Slipper stressa på det sättet.

Solen sken och luften var härligt höst hög. Jag njuter verkligen av sånna här dagar. Visst är sommaren helt ok också men hösten är speciell. Hösten är min årstid.

I alla fall då vi gått i 20 min och nästan var framme vid vändskivan såg jag i ögonvrån något gult som sprang över vändskivan. Det var inte en björn, såg mer ut som en gul labb men ändå inte. Den var för smidig... Jag berättade för barnen och vi dividerade vad det kunde ha varit. Thea som är intresserad frågande hur den såg ut mm. Efter en liten stund kommer hon med det mest troliga förslaget - Ett Lo kan det ju ha varit mamma!  - Javisst!!

Har pratat med en i byn som jag vet är intresserad av att undersöka sånt här. Så få se om han åker dit och kollar. Hoppas han ser spår och att det var ett Lo. De är så skygga därför skulle det kännas extra roligt om det skulle varit just det.

Skogspromenaderna är riktigt härliga på många sätt. Barnen njuter precis lika mycket som jag. Idag var jag lite smart och tog vagnen med som Irma fick sitta i mellan varven. På det sättet slapp jag kompromissa med henne för hon orkar, naturligt, inte lika långt som oss andra. Thea och Elis sprang och busade. De håller på att träna till ett lopp som är den 5 September. 800 m ska de springa. Även Irma ska få springa med lite hjälp av mig skulle jag tro.

Igor börjar fatta att han ska komma då jag ropar -Hit!  Det tar lite för lång tid för honom att komma, för att jag ska vara helt nöjd men det är en början och massor bättre än för en månad sen.  Nu känns det Ok att släppa honom på ett helt annat sätt än förr.